tillbaka

b01

Månsken över Dalarö

Mina memoarer, del 2
Roman
Bonniers, 1985

Tretton år efter ”Mina memoarer del 3” återvände Beppe till historien om sitt liv, nu i memoarernas del 2. Han beskriver 1940-talets sorglösa somrar på Dalarö, när den stora oxeln blommade och han är var pojke som luktade tjära.

Medan den första memoarboken haft närmast dokumentära anspråk, fast tonen var kåserisk, kallas denna bok ”roman”. Personer som tidigare nämnts vid sina rätta namn får här pseudonymer. De barndomsvänner som var med när det begav sig bekräftar ändå med igenkännande nickar att ”just så var det”.

Recensenterna skrev:

”Minnen får välla fram i en ordens jam session. Resultatet verkar improviserat och ganska formlöst. Det kan vara ett förrädiskt intryck. Jag tror att Wolgers vill återge minnets eget sätt att fungera: spontant, associativt, skenbart slumpmässigt.”
Susanna Roxman, Sydsvenska Dagbladet 1985-04-12

”Han vitsar fram ordlekar med det humoristiskt underfundiga, ömsint wolgerska anslaget, av någon benämnd ”humlepoesi”. […] ’Månsken över Dalarö’ saknar kanske tyngd men inte djupsinne.”
Lars Ahnlund, Vestmanlands Läns Tidning 1085-04-12

”I den här boken sätter alla iderligen på en ny grammofonskiva. Musiken är den dimension av utomvärldslighet, känslighet och oskuld där Beppe vistas med sina drömmar och sitt milda svärmeri. Han har en intensiv önskan att förbli ett oförstört barn, vara hemmastadd i det lilla, ha nära till honungsburken och Nalle Puh. […] Långa stycken kan boken likna en mycket duktig översättning från amerikanskan – såsom Beppe Wolgers själv, på visst håll, kan påminna om Saroyan och Hemingway i mjuk och svensk sommarlovstappning.”
Per Wästberg, Dagens Nyheter 1985-04-12

”Den är nyckfull och löst komponerad, innehåller åtskilliga språkfel, drar upp teman som bara försvinner, är bitvis okoncentrerad och förströdd, kantrar över i långa och omotiverade miljöbeskrivningar, men helheten skjuter mig ändå i hjärtat.”
Olle Holmlöv, Aftonbladet 1985-04-18

upp

tillbaka

beppe.se meny